Jouko Lethola (51957)

Vernissage 25 september
Kl. 12.00 – 16.00.

Utställningen pågår 25 september – 17 oktober

Jag visste att Jouko Lehtola var svårt sjuk, att han rent av var döende. Jag hade hans telefonnummer, vi skulle pratas vid om hans bilder – jag drog mig för det där samtalet. Hur skulle jag kunna småprata med en 47-årig finsk fotograf om några av hans bilder utan att också påminna honom om hans
närhet till döden? Och om min egen skräck. Jag hann aldrig ringa, Jouko Lehtola dog lördagen den 11 september. I veckan innan fanns hans röst på min telefonsvarare, han sade att han hade haft några fruktansvärt svåra, smärtfyllda, dagar, men kanske skulle vi försöka dagen efter…? I den första finska notisen om hans frånfälle står det att läsa att han var en känd skildrare av finsk populärkultur, inte minst
av rockfestivaler och dess publik. Det är en rätt störande beskrivning. Som om det var vilken yta som helst. Han såg sig nog själv mer som en Finlandsskildrare, i stort. I ett mellanrum mellan det urbana Helsinki och den traditionella finska landsbygden hittade han människorna, på resa mellan två olika ytterligheter. Finland har de senaste 10-15 åren sett en enorm in- flyttning till huvudstaden, och finsk landsbygd är inte som svensk – den tycks ligga längre bort, mer avlägsen, mer isolerad från om- världen. Helsingfors gick på bara några år från en halvsömnig huvudstad, kraftigt skuggad av den ryska Björnen, till att bli en del av ett genomkommersialiserat Västeuropa. Det såg inte alltid vackert ut på Lehtolas bilder. Han kunde komma plågsamt nära sina objekt, varenda porträtt kändes som ett avslöjande. En slags ofrivillig känslomässig striptease, som han dock aldrig direkt spekulerade i, men visst blev det brutalt, hårt, våldsamt. Det var svettigt och sårigt, människor i ett utmattat tillstånd – först fullt av allting, sedan helt tomt på ingenting.
Och då var Lehtola där.
Mest känd blev han kanske för dessa Finlandia-bilder från 2004, där han också närmat sig det fysiska förhållandet land /stad. Underskön natur, ett vackert sammanhang, där vi människor är bra på att fläcka ner, sätta fel avtryck. Det känns aldrig långt till en brottsplats.
Det finns säkert analyser som pratar om Jouko Lehtolas kärlek till dessa människor, dessa mellanrum, men jag tror mest det är snömos. Omsorg? Nej. Kanske omtanke. Och ett erkännande: Här är det, här är de, vare sig ni vill eller inte. Som ett vykort till makthavarna, och brackorna. Ni försöker glömma bort den här synen, polera just den här ytan. Men det går inte, här är vi, syns vi?! Jouko Lehtola gav ingen tid till att glömma, påminnelsen var alltid akut. Hans bilder får oss att aldrig glömma honom. Och jag hör en av mina favoritdikter, av en annan finne, Claes Andersson: Det roliga är alltid svårt t ex livet är roligt som när man tvingas skratta för att det kittlar så förbannat när man sugs ner i sanden. Och dom tror att man bara vinkar. //Johan Croneman

Öppettider:
tis-fre 11-18
lör-sön 12-16



Lokal/plats: Gun Gallery, Runebergsgatan 3
Datum: Fredag den 25 september 2009 - Söndag den 26 september 2010
Tid: 12:00 - 16:00
Mer info: GunGallery
Mer info: Gå med i GRATIS I STOCKHOLM´s grupp på Facebook HÄR!